Förlossningen

Publicerat den 2011-05-24 klockan 19:24:00 i kategorin Graviditeten,


Det beräknade födelsedatumet för Lilleman var 2011-04-28. När denna dagen äntligen nått sin markering på kalendern så insåg man hur dum man var. Hur många lyckas med den briljanta talangen att föda sin inneboende på utsatt datum?
Jag insåg att jag skulle behöva räkna många minutrar till, så jag ställde in mig på den 10/5. Jag hade dessutom redan fått datum till eventuellt ultraljud den 6/5 samt nytt barnorske besök den 10/5.
Jag såg fram emot att gå på dessa....

Det som dock hände på det beräknade datumet var att mina flytningar blev något rosa strimmade. Google hänvisade till att det kan vara normalt i slutet av en graviditet och att man inte ska få panik. Dessutom lät Lilleman från insidan mig sova två hela nätter i rad, utan svett och toalettbesök natten till 29:e + natten till 30:e.
Kan det ha varit att han vilade upp sig?!

Vid läggdags den 30/4 fick jag småont på vänster sida av den nedre magdelen. Jag höll på att tjuta till av glädje då jag läst att en förlossning inte startar som en traditionell förlossning som i en film, det vill säga att vattnet går. Därefter föds ett barn av en ikke-svettig mamma med fina lockar i håret och fint sminkad.
Värken avtog och jag blev besviken. När jag precis skulle somna till klockan 00:28 så "small" det till på något sätt i magen, jag fick för mig att det till och med lät men det kan väl inte vara möjligt?! Jag reste mig snabbt och gick till toaletten och visst hade min älskade slempropp lossnat. Även här har jag läst att det kan dröja dagar innan förlossningen startar så jag satte på mig en binda för att hoppa i säng igen. Jag hann över toalett tröskeln, därefter skapade jag Niagarafallet!

Jag ringde till förlossningen samtidigt som jag satte mig på toaletten igen. Jag fick förklara hur allt hade gått till, vilken färg vattnet hade och om jag hade värkar. Jag förklarade om min enda älskade värk för sköterskan på andra sidan luren som sedan bad mig komma in på en koll då vattnet ändå hade gått. Vi tog våra packade väskor och bredde ett par smörgåsar och åkte mot Huddinge Sjukhus. Väl inne kollade man Lillemans hjärtljud och mina ikke-värkar. Att se på den långa listan att det inte rörde sig ett dugg på mina värkar var ett hån, och vi fick ta vårt pick och pack för att åka hem igen.

Väl hemma så satte värkarna igång nästan på en gång då vi klivit innanför dörren. Jag började klocka dem från 5-tiden på morgonen och 2½ timme frammåt då det började göra brutalt ont. (Vid denna tidpunkt visste jag inte vad brutalt ont innebar.......!) Jag ringde därför in igen vid 7:30 för att fråga om vi fick komma in igen och vi var välkomna.

Innan vi fick vårt förlossningsrum så var det återigen dags för koll av hjärtljud samt se hur mycket öppen jag var. Endast 3 centimeter!!! När jag hörde ordet 3 centimeter kände jag mig dålig. Många åker ju in och är näst intill fullt öppna medan jag står pass för 3! Vi hade nu en lång dag framför oss....

Klockan 12:20



Vid lunchtid hade vi fått vårt rum, samt pannkakor och glass till lunch. Jag fick även några manicker fastklistrade på rygg och mage som gav mig som små "stötar". Detta skulle lindra smärtan när man fick en värk vilket inte stämde. Däremot koncentrerade man sig på något annat då jag vid värken skulle trycka på en knapp för att få lite mer "stötar". Att då tänka på knappen istället för på smärtan kan ha hjälpt, men lindring av smärtan? NJA!



Timmarna gick och det hände inte något större. Varje gång dom skulle kolla hur mycket öppen man var så hoppades man tillslut på flera meter öppen, men det visade sig snabbt att endast någon centimeter hade öppnat sig. På något sätt så gick tiden ganska fort. Mobilerna gick varma med bilder och telefonsamtal till föräldrarna, SMS och KakaoTalk uppdaterades hela tiden. Vad gjorde man förr i tiden? Läste en bok eller väntade in domedagen?

Vid 16-tiden fick jag smörgås och smoothie för att därefter få EDA, ryggmärgsbedövningen. Vid denna tidpunkt var jag 7 centimeter öppen och smärtan går inte att förklara. Lustgasen gav mig fjortisfylla och jag vägrade röra den efter ett stort gråtanfall. Att få EDA var inte direkt mysigt... Man fick bedövning för att få bedövning och den var väl okej. Det kändes som en vanlig spruta MEN när EDAn skulle in, så kändes det som en dolk som kördes in i ryggen och bände upp ryggkotorna. DOCK var det SÅ värt för sedan blev jag människa igen. Värkarna kändes knappt och man fick tid att lugna ner sig lite granna. Vid denna tidpunkt var vi även tvungna att förflytta EKG (hjärtljud) från min mage till PÅ Lilleman's huvud. När dom sa det blev jag skärrad men dom fick snabbt lugna ner mig och säga att det inte är någon fara och att det är fullt  normalt att göra på det sättet när bebisen ligger såpass långt ner.

Jag myser med smoothie och Yonge pumpar lustgas


Bild 1: Se på de snygga sjukhustrosorna! Värre än Bridget Jones
Bild 2: Det var tydligen bra att sitta på en boll! Det som var skönt var att man fick ryggmassage samtidigt


Bild 1: Lilleman's hjärtljud och mina värkar
Bild 2: Gojs som åkte in i handleden


Angående bild 2 här ovan så minns jag faktiskt inte vad det var som åkte in i handleden. Jag minns att jag hade totalt tre olika doseringar i ett och samma hål på handen. En av doserna var i alla fall ett medel som satte igång fler värkar i och med EDA, som faktiskt får värkarna att stanna av. De två andra minns jag inte :/

Efter att jag fick EDA så förblev jag 7 centimeter öppen i flera timmar, och det tärde nog på både mig och Yonge. Jag hade tippat på att den lilla grabben skulle vara ute vid 15-tiden, men nu låg man där klockan 19 och ingen bebis syntes till. Mamma och pappa satt hemma i Strömstad, redo med champange och väntade på det magiska telefonsamtalet som skulle dröja ett par timmar till....

Strax efter klockan 21 så började jag automatiskt trycka på. Det började kännas helt annorlunda jämfört med tidigare, och vid denna tidpunkt så kände man av hur ont det började göra, trots EDA.
(Jag skonar mina läsare dessa bilder)
Folk har ju sagt att "föda barn är som att skita ut en soffgrupp", och jag måste hålla med. Vid varje värk så skulle man nu lyckas hålla andan och samtidigt trycka på för kung och fosterland. Under värken kanske jag hann göra totalt 3 tryckningar och andningar samtidigt som Yonge säger åt mig att ta mera luft. Lätt att ta mera luft när det känns som om man blir dränkt på djupt vatten!

Den sista krystningen var näst intill underbar, då man kände att "nu är det över och han är ute". Den känslan är svår att beskriva. Hur man kände i det ögonblicket när han gjorde ifrån sig sitt första läte, hur tårarna började rinna och därefter få sitt barn på bröstet. Underbart!



2011-05-01
Klockan 22:50
3640g
51cm

 

Vi blev kvar på sjukhuset i två dagar, och dagarna flög fort förbi. Den lille mannen sov första natten själv. Jag var uppe vid 5 tiden och ammade för första gången, men sedan sov han som en stock igen. Tydligen så är det normalt att spädbarn sover mycket under det första dygnet och det stämde även med vår lille pojk. Andra natten sov han mellan mig och Yonge i sjukhus sängarna.



Trackback


Ninni - NINNZAN.SE
Läs mer...

Du har nu hamnat hos en som heter Ninni.

Ninni arbetar just nu 100% som mammaledig. Att vara mammaledig är allt annat än att vara ledig. Detta berättar hon ofta om i denna blogg.

Ninnis barn är födda 2011 och 2014.

Ninni bor söder om huvudstaden i ett radhus tillsammans med barnen och sambon.